Läste häromdagen en väldigt bra krönika i tidningen om mobbing i skolan. En tjej hade blivit mobbad o sedan träffade många år senare sin mobbare på bussen. Tjejen hade kännt igen sin mobbare men inte tvärtom. Hon berättade att den enda hon kände var fortfarande ilska över att blivit mobbad. Man kan ju tänka att tiden läker alla sår men så är det väl inte. Synd att jag glömt länken dit.
Själv har jag aldrig blivit mobbad som liten även om förutsättningarna fanns där men krokig tumme och säkert inte den coolaste killen på stan. Vet att en gång så var det några äldre som försökte men att mina kompisar bara gick in o sa "sluta med det där". Sedan blev det aldrig något mera. Förmodligen är det precis vad som krävs att folk ställer upp runtomkring än.
Däremot som äldre har jag fått testat på någon sort av bizzar vuxenmobbning från ett ex. Under den tiden då vi träffades ljög hon om sitt telefonnummer, svarade aldrig om jag ringde eller ännu coolare kom hennes barn in i rumet slängde hon på luren. Lustiga var att lögnerna forsätte även för att jag kommit på henne. Själv hade hon som liten blivit mobbad så jag fattade aldrig riktigt att man ville göra samma sak emot en annan som vuxen. Har dock inte satt några djupare spår men än att jag blir lite lätt irriterad när jag tänker på det och att jag var dum nog att acceptera det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar