Önskar att den här saknaden bara kunde ge sig. Två veckor till av semestern kvar och snälla låt mig slippa den här känslan. Den verkligen sliter ner mig. Kommer hem till en tom lägenhet. Tråkigt och jobbigt.
Loggar in på DM och ser dig live. Vill säga hej men kommer bara att bli sårad igen. Orkar inte dyka. Försöker att komma vidare och det fungerar i vardagen men ensamheten på kvällarna tär. Testat det mesta men kommer inte ur känslan och jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra för att slippa tänka på dig. En gång sa du "Det är så här det ska kännas" och jag trodde på dig. Saknar att prata med dig - höra dig skratta.
Jag mår verkligen sådär och jag hoppas att när jag tittar tillbaka på mina inlägg om några år kommer minnas det roliga men är rädd att jag mest kommer känna det som ett öppet sår jag alltid kommer bära med mig. Kanske kommer jag även medge att du hade rätt och jag fel men jag tror inte det.
Pratade med en kurskamrat att jag tyckte det var jobbigt vara ute på dans och hon sa att jag känner precis igen mig, Konsten är att inte titta och för henne tog det minst ett år att komma förbi det. Hon berättade att du anar inte hur många som känner precis så. Dansvärlden är tuff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar