Det är märkligt att sorg kan göra så ont. För det gör verkligen ont trots att man inte är sjuk. När det var som tyngst i sommras så i Augusti när jag kom hem låg det ett blad ifrån Svenska Kyrkan. Titteln var "Krisen - en del av livet". Kändes som en tanke och nog första gången som jag verkligen läste Kyrkfönstret. Bland annat står det att äldre människor har större förståelse för att bearbeta sorg tar tid. Yngre vill mest lägga det bakom sig eftersom det finns så mycket annat. Men oftast finns det inga snabba lösningar utan det måste få ta sin tid.
Det finns flera teorier men en av de mer erkända delar in sorgbearbetningen i fyra faser (tar texten ifrån Kyrkfönstret).
CHOCK. Svårt att ta till sig händelsen. "Det har inte hänt". Känslor som vrede, vanmakt, förtvivlan och kraftlöshet dominerar.
REAKTION. Reaktionsfasen är en smärtsam fas att komma igenom. Många reagerar med växelvis ilska och gråt. Det inträffade går inte längre att förneka.
BEARBETNING. Det börjar bli lättare att acceptera det skedda. Sorgen är inte slut men är mer stillsam. Stort behov av att tala om det inträffade. Smärtan kan finnas kvar även efter flera år.
NYORIENTERING. En större förmåga till socialt liv. Glädjen att göra saker kommer tillbaka, liksom planer inför framtiden.
Vidare står det att faserna överlappar varandra men nödvändiga att gå igenom om än smärtsamma.
Fas två är ingen höjdare att ta sig igenom ska jag ärligt säga. Ibland väntade man en stund bara för att det skulle släppa för stunden och man kunde andas sedan med tiden kunde man andas lite längre perioder. För mig vände det när jag kom tillbaka till jobbet efter semestern och sedan mer definitivt efter foxkursen i Gävle. Dans gör underverk för själen :-). Tycker dock fortfarande att det är lite tråkigt när jag tänker på det och åka förbi Kalhäll är sådär. Får nog ta mig i kragen och åka dit på en kurskväll för att mota spöken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar