Följeslagare

Det finns ett uttryck som säger att tiden läker alla sår men jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Jag tror mera att det omvandlas till minnen som man får acceptera och leva med. Det blir en följeslagare av vad som har varit på gott och ont. Ibland påminns man och det är tufft. Man får försöka tänka bort känslan och oftast fungerar det men inte alltid. Jag vet att jag borde vara snäll emot mig själv men jag gillar inte mig själv riktigt hur jag känner. Ibland när jag passerar stäket så istället för att känna å vad kul att dra o dansa så pockar saknaden på. Det är så grymt idiotiskt att känna så eftersom det inte var ömsesidigt och är mest elak emot mig själv. Suger..