Lite då o då hör jag eller läser om föräldrar som inte tar sitt ansvar att vara en närvarande förälder. Jag fattar inte hur man tänker då eller hur man snarare inte tänker. Har man satt ett barn till världen så har man faktiskt ett ansvar för barnet oavsett hur mycket man hatar den andra föräldern.
Min farsa klippte kontakten med mig när jag var 13 och jag hörde sedan av honom igen när blev kallad till socc för att skriva på några papper om att han inte behövde betala underhåll längre. Sedan så har vi träffats en gång på farmors begravning. Då fattade jag att det finns inte en chans överhuvudtaget att reparera ett barns missade uppväxtår. På sin höjd kan man bli "kompis" men något djupare kommer aldrig att finnas där. Skulle han idag ringa så skulle jag be honom fara o flyga. Inget jag är stolt över men det som jag tycker känns rätt. Dock måste jag medge att under tiden när han var närvarande så var han en bra farsa.
Jag har dock haft turen och haft en bra stypappa som har behandlat mig och mina halvsyskon på samma sätt. Styvfarsan har lekt med mig, tränat med mig och hjälp mig med läxor. Alltid varit närvarande när jag har behövt det. Jag tror dock att han aldrig riktigt försökte uppfostra mig på samma sätt som mina halvsyskon då han kom in en bit in i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar