För kanske 10 år sedan blev jag ihop med en tjej som jag föll fullständigt för. En gång fikade vi på en klippa här i närheten. När det sedan tog slut så tog det mig lååång tid (år) innan jag klarade av att åka förbi där utan att det var jobbigt men numera kan jag faktiskt le åt det när jag cyklar förbi där och tycka att det är ett fint minne. Undrar vad det är som händer i kroppen under tiden - förmodligen är det att nya minnen packas in och det gamla suddas ut lite. När jag klev in på ICA häromdagen så mötte jag en stor affice (hur det nu stavas) om Black Swan filmen... en uslare film har jag knappt sett men är inte det jag förknippar filmen med utan trots allt något fint men ännu jobbig känsla. Undrar hur länge det tar innan jag kan le åt det minnet utan att känna detta i magen.
Såg att Svänzons spelar på skansen kommande fredag och det lär ju bli intressant att se dom igen. Har inte så jättestor lust att åka dit men förmodligen lär jag hamna där.
Jag har börjat läsa en bok som handlar om att krascha i livet och plocka upp sig igen. Rätt intressant läsning och trots allt är det något som de flesta människor för uppleva på ett eller annat sätt. Inget konstigt igentligen men enormt jobbigt innan man tagit sig ur det. I vartfall berättas om en episod där en man med ett barn kommer till psykolgen (?) och förklarar att han blir så grymt arg på sin son utan att det egentligen finns skäl för det och barnet fattar inte varför pappa blir arg. Pappan berättar att det beror på att i sonen ser han sitt ex dvs barnetsmamma genom att barnet gör samma miner och uttryck som mamma gör. Egentligen är det mamman han är arg på. Jag kan tycka det är lite intressant hur vi fungerar och hur vi associerar våra tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar